whocaresreally

När jag träffade Johanna så var hon utsvullten, mager, ådrig, vit, sönderfrasade läppar, åt ingenting förutom tomatsås och ananas, jo föresten, vi kunde unna oss en bit kött ibland. Denna flicka var pågränsen till döden kan man säga, visste varken ut eller in. Man fick torka henne runt munnen när man ätit, tvätta hennes händer innan lunch, säga åt henne när och hur hon skulle duscha, hjälpa henne knyta skorna. Vad man än frågade eller sa så svarade hon: eehh, äähh eller äschh.. Nu är hon raka motsatsen kan man säga. En tjej med lite krut i, läxar upp direktörer på kommunen, föder massa barn, äter ost, hinkar vin, fixar och donar, svarar på tilltal, men alltid med ett normalt lugn som ger harmoni. Skulle man ställa Johanna för 4år sen brevid "nya" Johanna så skulle den nya äta upp henne. Det känns som jag har uppfostrat henne lite. En sak som är densamma dock är hennes intelligens, den har alltid funnits där, hon är otroligt smart den tjejen, riktigt begåvad. Det krävdes inte mycket för att få henne på fötter igen, och det berodde inte på hennes herrstorleks fötter, som jag sitter och masserar med glädje varje kväll i soffan. Hon är den bästa mamman för mina barn som jag har kunnat önska mig, utan henne skulle våra barn frysa ihjäl. Utan henne skulle jag aldrig ha fått sjukt mycket fina dyra packet på min 30års dag :)
Hon har allt den där Johanna. Får mig att känna mig som en duktig människa, en bra pappa.
Jag ser verkligen fram emot att leva ett långt och lyckligt liv med dig min älskade lilla perfekta pingla.

Putt.